Debutromanen En ny tid finns som färdigt manus. Romanen handlar om hur huvudpersonen får uppleva sitt livs största känslosvall, mitt i hans karriär och sina barns uppväxt rycks hans mamma bort i cancer och allt detta sätter eld på den glöd av känslor som sedan tidigare pyrt under hans hud. Trots sin distansierade förhållning till omvärlden och sitt nästan objektiva sätt att beskriva det han upplever får läsaren ändå en inblick i de känslor som styr hans handlingar. Dessa inslag beskrivs med korta stycken författade av huvudpersonen och som han använt sig av för att lösgöra det oförstånd över sina känslor som bor inom honom.

© Mikael Syväjärvi

En av senvårens kvällar när aftonsolen fortfarande brottades med den kylslagna nattens annalkande samlade jag båda barnen i vardagsrumssoffan med förklaringen att vi måste prata, ett barn på vardera sidan om mig, jag ville kunna hålla dem båda i min famn samtidigt om det skulle behövas. Fram till den dagen hade jag inte behövt prata riktigt allvar med dem utöver händelser som gällde deras uppfostran, allt hade flutit på i sitt eget flöde. Riktning framåt i livet, visst fanns det en och en annan krök såsom skilsmässan från barnens mamma vid deras första år men inga forsande partier liknande de där vattnet brutalt bröts till skum och definitivt inga vattenfall.

- Som ni vet så har farmor varit lite trött på senaste tiden när vi hälsat på, det är för att hon är sjuk.

-Vad då för sjuk?

De hade ju lagt märke till att farmor inte orkade lika mycket som tidigare utan mest låg i soffan, det blev inte några utflykter till skogen eller myrarna längre. De hade godtagit det på barns självklara vis utan det ifrågasättande som kommer när de blir tonåringar och vi hälsade inte på tillräckligt ofta att de tänkte på det mer än för stunden. Ibland gjorde vi egna utflykter i den mest närbelägna delen av trakten under våra besök men vi var inte borta länge, efter beskedet blev tiden i varje helg ojämförbart värdefull. Oftast blev de glada när de i stället fick ansvaret att gå ut med farmors lilla hund och efter det var deras frågvisa stund som jag ville avvärja över.

- Farmor är väldigt sjuk, i en sjukdom som heter cancer, det är därför som hon inte orkar så mycket längre.

- Jaha… så när blir hon frisk då? Så att vi kan gå ut i skogen igen?

Jag tvekade, bävade inför vad jag skulle säga, men visste att jag måste berätta så att de förstod. Jag hade insett att sjukdomen hade gått så långt att de måste få veta innan det skulle vara för sent för att jag skulle få dem att ta vara på den tid som var kvar.

- Farmor kommer nog inte att bli frisk igen, farmor kommer nog att dö.

Efter en sekund som varade i en evighet så bröt barnens fullständiga gråt ut som på en ohörbar startsignal och mitt hjärta bröts i tusen bitar.